lite dålig stämning

På ett barnkalas idag stolpade en vilt främmande kvinna fram till mig och ba NÄR KOMMER DIN BEBIS DÅ? VET DU VAD DEN HAR FÖR KÖN? Blev så jävla ställd, liksom innan man gör bort sig för all framtid kan det kanske vara på sin plats att säga hej, presentera sig, jamen ni vet, det där vanliga. Jag har övat in ett trevligt fejkleende och svar som nä, vi frågade inte om det på ultraljudet, men den här socialt eh aparta människan liksom shuntade sig förbi mitt socialtränade vuxenjag. Dök direkt på min inre tonårsrabulist. Till min (och sannolikt även min ytterst tålmodiga sambos) förfäran hann jag skratta lite drygt och svara nä, jag kunde inte bry mig mindre om det, det var liksom viktigare att den levde, innan jag kom ihåg att jag ju gått ut högstadiet.

Hur som helst så tilltalade hon mig inte under resten av kalaset. Eller såg åt mitt håll. Men alltså seriöst, hur sjukt illa till mods skulle inte hon blivit om jag hade stormat fram till henne, utan att vi någonsin setts innan, och velat prata om HENNES genitalier? Eller för all del, mina egna?

jobbet och parfymen

Mitt nya djåb är så grymt bra. Trodde aldrig jag skulle få (snyft) uppleva den känslan igen, men ACK SÅ JAG BEDRAGIT MIG! Sjuka barn på rad och vårdcentralen känns redan som ljusår bort, och det vore fint om den (vårdcentralen alltså) kunde stanna där för evigt tack. Vore jag inte så pregnolainen och därmed halvinvalid skulle jag piruetta hela vägen till sjukhuset varje dag. Nu får piruetterna hållas på det imaginära planet men det är ju inte fy skam det heller, som det heter.

Förresten fick jag Messe de minuit edt från Etro i julklapp. Det djupt tillfredsställande i att varje given minut kunna känna doften av en stor, kall, ortodox kyrka där rökelseslöjorna hänger kvar i luften.

önski önski

* ETRO Messe de minuit edt – för dyr för att ens överväga men jag har trånat i 8-9 år nu, and it ain’t fading OM VI SÄGER SÅ.

* Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist – med ett så genialiskt omslag behöver den inte ens vara bra!

* En så enkel, smärtfri och billig flytt som möjligt – vi får större, närmare stan och jobb but yet, att flytta innebär ett hell.

* En till fantastisk small shopper från Decadent, benvit eller kanske hellre cognac den här gången, ja?

*  Fortsatt mild och snöfri vinter.

* Frisk räv.

… for a start.

 

adventsbananas

Äntligen december! Har preppat presangkalendern och öppningsnumret i år var allt annat än en reklamreflex el dyl. Jag är sjukt stolt över att ha hittat ett svinfint dockhus från 70-talet med heltäckningsmattor, orangea medaljongtapeter et c på Blocket. I ficka nr 1 fanns således en tecknad bild på ett badkar. I vårt badkar väntade sedan en gruveligt stor kartong. Med stor tveksamhet då hon ställt in sig på små, behändiga paket, gick räven till slut med på att vi väl kunde öppna eländet då.

En succé, vågar jag påstå. Pippi med kompisar, apa och häst härjar nu fritt i dockhuset. I resterande kalenderfickor finns små paket med möbler och dockor, samtliga köpta på Tradera för en usel penning.

Granen är klädd, frysen full med lussebullar, två flarror glögg urdruckna och julgardin struken och upphängd. Allt det här med juligheter är så himla mycket roligare med ett lite större barn hemma. På tal om Glögg förresten, Kullabygdens vita äppelglögg – finns det godare im Welt? 35 kr flaskan, typ noll alkohol och kanske det närmaste Edens ljuva äpple en förtappad ateist som jag någonsin kommer.

ett slags medfött jävla underläge kontra SCUM-debatten

Elin Grelsson kommenterar den helt rubbat agiterade diskussionen om teateruppsättningen av SCUM på ett sjukt berörande sätt.

Och Kristian Lundbergs artikel är helt briljant med sin bedövande statistik.

alla bedagade hamstrars kurort

Åh I love november och det ekonomiska guldregn det vanligen medför. Dubbla kvartalsåterbetalningar till CSN. Tågbiljetter up north för hela familjen. Julklappar till en miljard personer. Vinteroverall, vinterskor, vintermössor, jamen ni fattar, till räven som trots att hon knappt växer envisas med att aldrig kunna ha förra säsongens funktionsplagg.

Nu även: 2300 ringa riksdaler till Socialstyrelsens lov och ära. Det är vad det kostar att ansöka om legitimation. Jag förväntar mig legitimationsbeviset präglat på en platinatavla med mitt namn i renaste kryptonit för detta pris.

För övrigt har jag städat mig fördärvad. Vi tänker flytta ett par km närmare såväl innerstad som jobb samt utöka våra 67 kvm med ytterligare några. Jag har whinat så sjukt mycket genom åren över hur jobbigt det är med flyttstädning, men hear this – det är som en lökig chipslördag med trivselvikt i jämförelse med hur en fotografering, stundande visning och förhoppningsvis försäljning kan piska upp (från ingenstans, säger vän av ordning här) en hypoman städningsfrenesi utan dess like.

Imorse vaknade räven och ba IIIIIH VAR ÄR ALLA MINA DJUR, PAPPA DET ÄR BARA TRE KVAR HÄR??? Med stigande obehag hörde jag så A svara att alla (leksaks)djuren har åkt på semester, solig sådan. De behövde det, sa han. Är det inte så föräldrar säger när ett husdjur är taget av daga i lönndom? Vi brukar ofta hänga på en 4H-gård i våra hoods, där fanns tre hästar. En, vi kan kalla honom Alf, försvann helt plötsligt. Alf är på semester har det sedan dess sagts. En semester som nu är uppe i 1,5 år.

chokladchock

Läser att det är kladdkakans dag, haha men så rubbat egentligen – nästa år kan vi vänta oss pingvinstångens eller mandelkubbens dag om kommersen får bestämma. MEN! Naturligtvis föll jag till föga för handelns lumpna knep och tänker på kladdkaka pinsamt många gånger i timmen. Kladdkaka med kanel- och kardemummafudge <– detta kommer utgöra en stor del av min tisdagskväll, det hör ju jag!

can’t wait for resten av dagen!

Räven: Du är lite ful mamma.

Jag: Tycker du?

Räven: Ja, du är lite ful faktiskt.

tips från coachen

Jag är inte bara mor utan tänker även ägna mitt yrkesliv åt humana spädgrisars liv och hälsa. Se nedan för initierad info om hur man föder upp präktiga rävar (bifogas även i mitt CV från skrivande stund):

att hata en lövblås

Apropå det här med att börja öppna upp sin igendammade stumhet; jag känner ett obetvingligt behov av att dela med mig av ett starkt hat. Vi har en granne som helt vanligt tar på sig lilla hörselkåpan, stövlarna och ger sig ut med en satans lövblås. Flera gånger per dag. Det verkar inte finnas något  mål whatsoever med hans tyranneri. Vilken tid på dygnet som helst är det dags att blåsa löv. Gärna om det redan blåser hårt så eklöven bara virvlar runt hans töntiga jävla hörselkåpor. Det dånar värre än en slagborr (okej, det var ljug, slagborr är döden above dödssätt) och det som stör mig mest, ja provocerar mig helt orimligt mycket, är nog det fullständigt meningslösa i det han företar sig. Så, från hatets svarta bana till syltkakebak. Tally-ho.

jag saknar er

Igår fick jag besök från femton år tillbaka i tiden. Mycket mycket märkligt. En hel del såg till synes likadant ut, medan andra saker inte ens med Pink Floyds samlade föreställningsförmåga kunde tänkas existera i samma universum. Trots rökridåer av kantarellrisotto, vin och kyckling med balsamvinäger och crema di pomodoro var liksom åren som förflutit mellan oss som tusen nålar och en drunkning på samma gång. Vad ser någon som tänker sig mig som tonåring när han ser på mig idag? Förfall? Stagnation? Tristess? Åh gudars, så nedslående att tänka så men jag kan inte hjälpa.

Det är lite som att möta en människa man nyss drömt om; osäkerheten inför vad som hänt, vad man gått igenom tillsammans, och vad bara en av oss inberäknat i vår relation.

Lyssnar på sinnessjukt bra musik, har satt en surdeg jag hoppas vaknar till liv inom kort, samt kakdeg i kylen till rävens ohöljda förtjusning. Ikväll ska jag och tre förträffliga donnor dinera på persisk restårang långt bort på blå linjen, himla fint faktiskt.

Det är så mycket som LIGGER I PAJPLAJNEN nu, som vi brukar skoja i branschen *skottpeng*, och jag önskar att jag kunde skriva ur mig allt, ba rea ut min själ och allt det där. Jag börjar känna en svidande längtan att återta min egen blogg, våga skriva precis som jag vill. Kanske snart.

det går ju framåt det här med könsroller

Den här knappa 8 minuter långa bildserien fick mig på riktigt att gråta.

lyckliga skilda kvinnor provocerar osannolikt mycket

Jag har inte läst den omskrivna (nedskrivna) Happy Happy men jag har läst jag vet inte hur många recensioner som alla harvar i samma spår. Kom med något nytt, sparka in öppna dörrar, egotrippade kvinnor osv. Som liksom börjar med att förminska och förlöjliga bokens idé och syfte (och inte minst författarna). Ogiltigförklarar hela alltet. Sedan går bananas över innehållet, hur dessa defekta mödrar kan tänka och prioritera då de inte bara skiljer sig – utan dessutom säger sig ha gjort något bra. Men baaaaarnen, då? Baaaaaarnen, hur mår de, hur mår Maria Svelands stackars barn, råmar recensenterna behjärtansvärt. Och som Maria Sveland själv skriver (i den här svinbra kommentaren till kritiken av boken) var det kanske inte riktigt ämnet för boken som ju handlar om vuxna (ofta föräldrar) och deras relationer. Att det dessutom inte är hennes skyldighet att svara på privata frågor om sina egna barns väl och ve på grund av att hon står som redaktör för en antologi om skilsmässor är så jävla självklart att det känns lite pinsamt att ens poängtera det.

Vad jag däremot nyss läst är Svelands bok Att springa. En nattsvart berättelse om hur lite en tonårsflicka är värd i världens mest jämställda (haha!) land. Var så genuint ledsen och obehaglig till mods genom exakt hela boken. Lite som att läsa Katarina Wennstams Flickan och skulden. Så lätt att falla in i hopplöshetens uppgivenhet. Bara tappa taget och krypa ihop.

dagens i-landsoutbreak

Vi åkte med våra wheels till skogs ca 13 mil söderut igår. Plockade svamp (trattkantareller, de enda jag vågar plocka förutom gula diton) till världs ände. Tre skurhinkar fulla. Fikapaus på vitmossa med Pucko och nyplockade ljuvliga äpplen. Räven plockade besinningslöst tills hon kom på att hon ju inte gillar kantareller (eller svamp överhuvudtaget) och började äta överblivna blåbär istället. Skogen är så hjärtslitande vacker i september och doften av mossa och gran så försonande att det ligger nära till hands att bara grina en stund över allt det fina. Svinkul hade vi, för att summera.

Men sedan.

Visste ni andra hur överjävligt lång tid det tar att rensa svamp? Hur många styggelser från djurriket som hålls i de eftertraktade trattarna? Det värsta var en blågrå fet mask som fyllde hela svampstackaren, samt vita ÄGG (snälla alla, säg inte vilket djur som lagt dem där) som bara ramlade ur vissa svampar. Och alltså vilken sjuk tid det tar att torka eländet? Det stinker svettig svamp i hela lägenheten, jag går på helspänn och tänker att strax, när som helst kommer alla jävla ägg vi missat att kläckas och sho-ho-bop ba myllrar det av krälande larver i hela köket. Om alla nu vet detta, how come att det inte PRATAS mer om baksidan med svampplockning? Va? Var är alla livsstilsmagasin om just detta? Temabloggar? Forumtrådar? Gudars, finns det en gigantisk samhällslucka att fylla här, jag bara säger?

det privata är politiskt

Jag har gråtit som en skadskjuten ikväll. Gråtit hela jävla bröstkorgen wide open. Åt Mia Skäringers fantastiska föreställning. Finns det någon annan som vänder så mycket av sig själv ut och in, och gör det så hjärtslitande uppriktigt – som också klarar att ha ett så exakt syfte med sin uppvisning? Som så medvetet går in för att förändra och också lyckas (hoppas jag)? Jag önskar att jag hade det modet.

Den ligger kvar till 10/10 för er som inte sett den.

någon som känner igen sig? stödgrupp?

Don’t get me wrong och andra svensktoppsfavoriter men jag är så inihelvete less på att prata om barn just nu. Inte om sjuka barn, verkliga problem, och när det gäller något särskilt, men det här ändlösa kallpratet i fikarummet och dyl. Berättelser om trotsbråkiga morgnar, lustiga 2-åringskommentarer, läggningsrutiner, matrutiner, rutiner i största allmänhet, potträning, nedkissade sängar, barnvakter, overalltester, dagisinskolningar, smakportioner, babysim, ”mammahjärtat”, blöjmärken och så vidare, till världs tröstlösa ände.

Jag menar absolut inte att det är fel på någon annan än mig avseende detta. Jag tänker inte på någon särskild, ingen får känna sig utpekad, no offense, jag gör exakt likadant som det jag whinar om ovan, krig är fel och alla får vara lucia osv. Det är klart att alla ska prata om sina barn. Prata, prata och prata, ja oj vad det ska pratas. Nej nu var jag där igen. Jag vill verkligen komma ur den här akuta ledan, man blir hyfsat stigmatiserad om man är över, säg 22 år, och inte vill prata om familjeliv, hus, barn och allt det där. Har verkligen försökt skärpa mig men alltså det GÅR inte. Känslan liknar episoder då jag dött av avsmak inför ris/nudlar/kyckling/ni fattar, helt från klar himmel. Från att ha ätit ris 4 dagar i veckan bara går det inte ens tänka på rislukt utan att kallsvettas och slåss mot starka flyktimpulser. Bara det att folk inte tar illa vid sig eller blir arga om jag inte vill äta ris en vecka eller tre. Ba nähä, mupp, ät kalaspuffar istället dårå.

Lyckligtvis tycker jag om att träffa barn, att hänga med min egen unge i synnerhet. Barnpatienter är som alltid mina favoritditon som jag vill ägna resten av mitt yrkesliv åt i evighet amen. Att prata med barn är en miljard gånger roligare än att prata om dem. Som ett förtydligande, tänker jag. Kanske är det så enkelt att jag bara behöver hänga lite mer med vänner (allt färre) vars liv inte huvudsakligen kretsar runt en avkomma? Jag sparkar igång det nya livet med lite piroger och pilimenis på KGB med käraste jurist P, vars diskussionsspektrum brukar inbegripa nästan allt utom just barnprat, husrenovering och båtar. SÅ GUDFÖRBANNAT SKÖNT!

en lagspelande slitvarg med höga ambitioner

En legendariskt omfattande tenta är skriven. En lika legendariskt omfattande rättningstid är stiltjen jag fastnat i just nu. Herrelård. Hur kan någon ta sex (6!) veckor på sig att rätta en tenta? Jag låtsas i vilket fall som helst som om jag var godkänd, en succé, ett dragningsplåster folk kuskar land och rike ifrån för att se. Det vill säga, jag söker jobb. Överallt där man arrangerat verksamheten efter ett småvuxet klientel går jag med håven efter anställning. Halva tiden nattjour tills min efterlängtade 80-årsdag infaller passar mig perfekt. Betalning i sättpotatis, jamen som hittat, snart är väl varken kronan eller rikskupongerna vatten värda ändå. Oavlönad forskning på fritiden är framförallt något jag ser fram emot att sätta igång med. Närå, men jag längtar så helvetarns mycket efter att själv få välja specialitet. Det blir ingen allmänläkare av mig, det ser ju jag (inte ortoped, ögonläkare, patolog, hudläkare, neurolog, kardiolog, lungmedicinare, urolog heller om vi ska vara övertydliga).

Annars håller jag mig flytande med hjälp av regelbundna sushiintoxer, ny säsong av lovely SoA, ett ohämmat vältrande i skönlitteratur och en stor, svart, förbannat tjusig och varm herrkofta från DAY. Har nyligen läst både Ta itu och Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är faktiskt lite besviken. Vilka vansinnigt höga förhoppningar jag arbetat upp och sen ba jaha, inte mer? Den sistnämnda kändes visserligen mycket mer genomarbetad, gedigen liksom, men ändå. Jag glömde Maj så snart boken var inställd i hyllan och nästa påbörjad. Någon som förresten sitter på ett utomordentligt boktips så här på höstflajen? Spit it out om så är fallet. Jag är idel öra som det heter.

Regniga mörka kvällar gör mig rastlös. Dessutom längtar jag efter ett Twin Peaksmaraton med likasinnade.

”Likasinnade” <– heh, as if.

Naaw för att summera

Jag och räven såg Shrek ikväll. Vid scenen där alla är arga och ledsna på varandra (åsnan, draken, träsktrollet och janusansiktet) vände hon sig mot mig och grät. Alltså GRÄT. Tårar all over the place. Ba rip my heart to shreds älskade, hjärtslitande fina unge, GÖRT BARA!

freude schöner osv

Åh gud, hur svårt kan det vara att bara ta upp en (rätt) bokjävel och plugga? Jag har skjutit upp det hela dagen genom att ta en lång och rask vagnpromenix, köpa en prydnadskudde (jamen ni hör ju!), dricka rosé i min sällsynta ensamhet, tjuvbörja på en ny (fel) bok, städa köket, laga rosa fiskbiffar med citron, koriander och chili. Blev svinagott förresten.

Kapitlen om hjärtsvikt, sköldkörtelsjukdomar och KOL ligger orörda. Teh ofattbar fröjd och joy som ligger framför mig således!

till långsamhetens försvar

Så var den slut. Semestern. Man ba jahapp. Närå den har varit svinafin. Gotland, Norrland med bland annat finaste bröllopet ever seen, Stockholm i sin avsevärt mer smickrande sommarskrud, Sörmland och Norge – allt i ett Kinderägg. Stundvis inte ett helt harmoniskt och välartat sådant, yet det bästa en sådan som jag kan prestera tror jag (vilket iofs säger mer om mig än just semestern ifråga, menar nu vän av ordning och du har givetvis rätt).

Eftersom jag pluggar en masse inför en till synes hopplös uppgift får återupplivandet av denna blogg bestå av ytterst modesta steg. Därutöver rodnar vildvinet på balkongen; Back to black av stackars, fantastiska Amy Winehouse rullar genom vardagsrummet flera gånger varje kväll, alltid med gråten i halsen; de parfymer jag oftast drömmer om är den legendariska Shalimar av Guerlain samt Etros överjordiska Messe de Minuit som doftar exakt som de (mycket få) ortodoxa kyrkor jag besökt. Kall, dammig sten; rymd, rökelse, allvar och mycket gammal och varligt återhållen sorg. Ja, haha det är min inre goth som uttrycker sig, det hör ju jag, men hon är inte helt fel hon heller har jag upptäckt den här sommaren.

För att summera känns det som att jag helt tappat all min forna pluggförmåga men jag har liksom återtagit så mycket av mig själv jag trott att jag inte hade rätt till längre bara för att jag fyllt 30, blivit mamma, har en sambo och heh, hur säger man, TAPPAT FORMEN. Men så slog det mig i all sin långsamhet, att alla dessa människor jag känt, breven, samtalen, relationerna, samförståndet och bråkdiskussionerna – de reverseras varken av avkommor, bristningar eller anställningsformer. Uppenbart kan tyckas, men som den mest retarderade mården på boendet behöver jag lite extra tid och resurser.