Skyddad: apkontakt

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

ammagad it’s airborn

Detta gudförbannade regn, ond bråd död och sju svåra år så energimördande. Akuten är ett kokande, skrikande, högfebrilt hav av influensabarn, golvet fullt av kräk, luften så mättad av droppsmitta att alla små handspritflaskor i fickformat borde vråla HA HA HA HA varje gång de plockas upp ur lilla hand-/skötväskan. Håll er långt därifrån om ni kan säger jag, äger ni tillstymmelse till självbevarelsedrift.

Jag fick brev idag från AT-sykehyset med schema och anställningsavtal. De tänkte snuva mig på den lusiga tarifflöneökning jag trots allt har rätt till due to avtjänade månader i tjänst efter examen. På måndag är det jag som höjer ett varningens finger telefonledes, icke desto mindre. Julefreden har ännu inte lägrat sig över det mårdiska residenset således, trots att jag tjuvspelar O helga natt och Ave Maria då ingen som har fler än sju tänder kan höra. Efter helgen ska julkartongen hämtas upp ur gruvhålet, åh vad jag längtar. Vill köpa julklappar på nätet, Linda Skugge gör ju alltid så men vilka webshopar är bra för slikt? Kan ju bara butiker som säljer barnkläder och böcker. Jag har inte tid känner jag att utöver dagislämning och hundrajagvetinteenshurmycketövertidjagjobbarprocents tjänstgöring bränna ytterligare timmar av rävens vakna tid på irl-shåbing. Hence återstår ljuvlig näthandel på korvars sovtid –> Alla vann.

jomen och bilen går bra

Min nya mottagningsplacering blir nog värdare än jag trodde. Eget rum. (Detta borde förvisso ha en tillräcklig impact för att lämna resten av skrivfältet tomt, men varför begränsa sig som de maniska brukar skoja). Egen tidbokning som jag delvis styr över själv. Tid för såväl instudering som handledning. Not happened in a long time, OM VI SÄGER SÅ.

Till och från jobbet läser jag Mosippan av Elsie Johansson och jag älskar hur hon skriver. De dialektala uttrycken. Småorden. Efter att efter en mycket lång paus till sist läst ut Daniel Sjölins Världens sista roman som är ett monument av äckel, självförakt, högfärd, hopplöshet och en vrålande obearbetad sorg är Mosippan som ett varmt, nystädat kök med tekanna och nybakt bröd på bordet. Som en schlager, för att relatera till Per Hagmans för övrigt jävligt jobbiga och likaledes äcklade elitindieperspektiv. Just i detta nu förnam jag en svår längtan efter nyrostad bagel med färskost och björnbärsmarmelad. Jahaja, tänker vän av ordning, på så vis. Mhm.

Skyddad: spel för galleriet

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

distansens heliga ko

Och åh vad jag känner igen mig i detta. Att inte våga prata med sina vänner om något som kan kännas ledsamt, obekvämt eller på något sätt besvärande. Det är som den professionella rollen adapterats till samtlig vaken tid. Jag blir ledsen och faktiskt lite sårad varje gång en vän inte vill belasta mig med ”sitt whinande”. Och jag saknar att våga ringa folk och bara buhu vet du hur jävla jobbigt mitt liv ääähäähäär.

hey baberiba

Alltså vissa jävla dagar. En översvallande känsla av äckel, hopplöshet och pur motvilja. När resten av världen kan dra och inte ens rävens fina, hett eftertraktade kramar når riktigt ända in, allt smakar avgaser och det känns som om varje uselt andetag jag drar gör mig till åtlöje. Impulsen att  gå och lägga mig då allt ändå saknar mening strider mot upplevelsen att vara jordens mest tragiska existens om jag lökar bort mina få lediga timmar i sängen. En komatös sjöelefant som sniffat för mycket thinner. Cash viskar med bruten hjärtslitande stämma att att heros often fail och jag slits sönder inifrån av all denna jävelskap och allt överskuggande tomhet.

Ett citat som på ett fint sätt formulerar det existensiella äcklet är Teratologens morfars ”Ja hata allt… Allt ja känn till å allt som finns, allt ja drömt om å allt som skulle kunna ha vare… Å resten förakta ja…”

Skyddad: gränsen till det oåterkalleliga

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

wishlist

• Boken Skriet från kärnfamiljen av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén
• Sushi från Ki-Mama
• Ny laptop, varför inte mitt livs första mac
• Cykelservice för min arma Sjösala räser
• Och mest av allt önskar jag mig barnvakt i ett dygn så jag kan åka till Hasseludden Yasuragi med A där jag ska proppa tjockkinderna fulla av nötter från frukostbuffén, bada till förbannelse, sova till minst nio, uppleva tystnad once again.

ptsd

Idag har jag trotsat en av mina största fasor. Jag har kört bil med A och räv inuti till IKEA. Motorvägar, filbyten från helvetet, rondeller, rabiata bilister som kör om en meter innan avfarten, hela tiden 20 över hastighetsgränsen. Ja skratta ni. Har blivit så sinnessjukt rädd för bilolyckor med åren, efter räven föddes har jag inte ens vågat köra bil med henne i. Om sanningen ska fram, och det ska den ju har vi lärt oss, har jag bara kört en enda gång de senaste två åren, då mol allena i bilen på en skogsväg i Jämtland. Jamen ni hör ju. Stockholms bilförare ger mig ren primalångest. Att jag dessutom inte hittar någonstans bilvägen gör allt helt ohanterligt. Det enda som gjorde att jag klarade mitt mission idag var A som lugnare än någon annan jag känner baksätesdirigerade mig i varenda filbyte och korsning, berättade hur man får igång vindrutetorkarna et c.

Det är en stor issue det här. Jag har haft körkort i tio år, är en rätt duktig bilförare, har t o m kört spårvagn for a living, men jag lamslås av panik inför att köra i den här eländiga staden. KBT känns lite dyrt för något liknande så jag får helt enkelt nalkas problemet den hårda vägen. Lasta det finaste jag har och ba köra. Fy jävla fan.

igår

De spelade Sarah av Mauro Scocco. På ett dansgolv. TILL MIG*. Lovi lovi, jubel och klang! Bästa katten provade drinkar med mig på Vampire Lounge där det kvällen till ära bara spelades 50-talsrock. Vi jämförde tantstatus. Jag sa att jag diskuterar romaner av Elsie Johansson med min svärmormor och vi tycker lika mycket om dem, i synnerhet personporträtten. Jaha men jag har pelargoner och bakar småkakor kontrade hon torrt. Men jag vet ju att jag får mina orkidéer att blomma igen och – detta är känsligt kära vänner – fånförsäljarbryvdar hävdar in my face att androidmobiler skulle vara för avancerade för mig. Buhu, still not clean som man säger i Hollywood.

Vi gick hur som helst vidare till Debaser, tappade halva sällskapet på vägen i vanlig ordning. Där var det ungefär lika tråkigt som jag minns det men mitt sällskap var iallafall fint och roligt, och det var där miraklet på dansgolvet inträffade. H bestämde sig för att byta prioriteringar, skaffa nya värderingar i livet, fokusera på något annat än att ligga. Heh, nickade jag med uppmuntrande höjda ögonbryn och låtsades med föga framgång förstå hans dilemma. För att lätta upp stämningen ledde jag in samtalet på von Triers Antichrist. Det visade sig att ingen annan sett den.  Behöver jag säga att jag var konversationens dronning (ljug)?

Ett inte så litet hugg i mellangärdet då A hälsade mig med ett spefullt jaha så du har fått ledigt ikväll? Inte syftande på mina miljarders helgjourer utan på att jag förökat mig och därmed borde ha lämnat scenen för gott. Slut som artist. Jag kände mig ungefär lika lyckad som Alphaville på sin sista spelning tjugo år efter storhetstiden, vilken tog plats på en finlandsfärja. Sångaren med kanske fyrtio kg övervikt, batikskjorta och baktakt. All tid jag ägnat åt att intala mig själv att jag visst kan tas för en normal indvid, inte bara en heltidsarbetande mamma med sömnbristrynkor runt ögonen och omoderna kläder bara försvann. Poff.

* naturligtvis visste ingen dj i världen om min blotta existens men i min värld finns ju bara jaaaaaag hence efterhandsdedikationen

krav: kofta i eldiga höstfärger, gärna stor

Finns det någon som vill se Scener ur ett äktenskap på Dramaten med mig i januari? Det är utsålt fram till jul så jag tippar på att det är värt att köpa biljetter meget snart.

hjälp till självhjälp igen

Strax efter jag publicerat förra inlägget kraschade min dator för gott och räven började febergnälla i sängen. Högmod före fall och allt det där. Nå, nu till saken, jag premiär-VAB:ar och fattar inte hur man gör, som vanligt när det gäller FK. Jobbet och dagis är ringda såklart, men hur gör man sedan? På FKs sida står det att man måste ha ett intyg om frånvaro undertecknat av dagispersonal. Kan det stämma att varje unge som är febrig en dag eller två kräver skriftligt intyg redan från dag ett? Detta är isåfall lika absurt som administrationsexercisen jag företar mig varje gång jag har en patient med misstänkt pyelonefrit (ni skulle gråta om ni visste hur mycket av min tid som ensam akutjour som går åt till att skriva formella remisser inom sjukhuset, boka tider, skriva in patientuppgifter och leta diagnoskoder).

Eftersom FK har för vana att svara på mail efter 3-4 veckor och de telefonkontakter jag haft med dessa förtappade handläggare är rent parodiska hoppas jag nu att ni skillade läsare kan bistå en mindre bemedlad med förklaring, snela?

segertåget fortsätter (a cinderella story)

Idag ringde det tredje sjukhuset och ba vi har tillsammans kommit fram till att vi jättegärna vill ha dig som AT-läkare här. Triumfen mina vänner, i att vänligt men bestämt som man säger, tacka nej. Jag fortsätter alltså min sjukt värda princip att få alla jobb jag intervjuats för. Gudars, jag förtränger villigt hur många ul- och AT-ansökningsbrev jag inte fått så mycket som en telefonflåsare till svar på. Lalalalalalalala <– så. Nu Moto Boy med Young love och B&J Half Baked. Mycket mycket fint.

ett stringent inlägg med klok poäng

På med kalasluvan! Fick AT på mitt faboritsykhys, med tidig start psis som jag önskade. Som en thriller här hemma det senaste dygnet då ett annat sjukhus jag fått AT på hauntade mig mail- och telefonledes för att få besked av mig, allt medan förstahandsvalet lökade runt i amenvidraruuuutpåhelaprocessenträsket så länge att smäktande violinstråkar kved fram skräckfilmsmusik all around the place. 

Mellan 8.00 och 9.00 idag skulle förstahandsvalet ringa, om jag fick jobbet vill säga. 8.25 hade jag gett upp allt hopp och påbörjat mitt ja tack-mail till andrahandsvalet. 8.45 ringde det från skyddat nummer och med lungor helt tömda på luft flämtade jag fram ett ja? Det vara andrahandsvalet som pumpade mig på svar. Tänkte tacka ja, inget hopp fanns ju ändå kvar, men övermodet grep tag i min fåfänga stämma och jag hörde mig själv säga kan jag maila dig om en kvart? Handläggaren bara hrm okejrå sgrumpf. 8.55 ringde det från skyddat nummer once again och nu var det förstahandsvalet som bara hejje kom och jobba hos oss. Med sviktande fjortisröst fnissade jag fram ett amen JA, med större emfas än vid en presumtiv vigsel med min kära A.

Nu har jag tvagat bort ångestsvetten från mina axiller, rävas är på dagis, det är tänkt att jag ska sova due to nattjour men icke. Hur firar man sådant här? Alltså det knäppa är att jag inte känner någon som uppriktigt sett/ser fram emot AT – det är ett veritabelt, underbetalt, jourtungt, rotlöst roterande elände som måste genomlevas. Som ett inträdesprov, eller en MANDOMSRIT*  kan man säga. Ändå känns det som jag fått nobelpriset i litteratur bara ååååhååhåå javilltackalivet!

* kanske svenska språkets fulaste ord efter svendom

den ljusnande framtid

Men how I detest att introducera min räv i den äckliga, dimuniserande, svettklistrande tvångströja man i akademiska kretsar kallar könsroll. Det är som en pisksnärt i fejjan varje gång jag hör vuxna berömma hennes kläder och utseende, varje gång de kallar vagneländet hon lastat fullt med duplo och plastdjur för dockvagn, varenda jävla gång de skrockar fram nämen ååååh så duktig du är SOM HJÄLPER MAMMA när hon plockar upp saker från golvet. Eller när de med roat menande blickar skojar att oj oj du är redan populär, nu får mamma se upp, åt att jämnåriga småpojkar sliter henne i kläderna eller i håret.

Jag äcklas så kallsvetten bryter fram i hårfästet när jag tänker att detta är bara början som det heter. Snart säger de att hon ska inte bry sig så mycket om alla pojkar som slåss, håller fast och gräver under kläderna (hej omklädningsrum!) för de är bara KÄRA. Och kan du inte hjälpa Malte att städa av bordet, han är så slarvig av sig, du vet hur killar är. Och snart måste hon lära sig att tjejer inte kan leka tre, och att snippan den låtsas man GUBEVARS inte om, och hon måste lyssna på bajsnödiga tanter som med skammens flammor på halsen kvider fram dunkla budskap om framstjärtar, synd och smutsigheter. Hon ska utgöra målgruppen för ungdomsmottagningens korståg för att tvångsmedicinera alla tonårstjejer med gestagen och östrogen. Lära sig av fjortistidningar och bloggare att hon bör donera sin kropp till män för att få kärlek, använd glidmedel, eller för all del lokalbedövning, om det kniper. Åh du sköna, nya värld!

le bara naturligt

Linna beskriver ganska bra, tycker jag, det svåra i att tvunget umgås på grund av barnen istället för att de ibland råkar finnas på båda håll utan att varken göra till eller från för själva vänskapen. Jag har så mycket som två mammagrupper, en här och en där vi bodde när räven föddes. Ändå har jag inte lärt mig hur man känner sig bekväm i dylika sammanhang. Ungefär samma känsla som att le framför en kamera när fotografen inte lyckas trycka av på ett par sekunder, ansiktet liksom krackelerar av ansträngningen och det går inte tänka på annat än hur ansiktet rycker på ett helt stört och onaturligt sätt och förihelvete hur gör folk för att flyta med i sådant här?

Två av tre sessions gjorda, den sista – och viktigaste – kvar. Wish me luck för på onsdag går årets kanske viktigaste halvtimme av stapeln. Om det går bra kanske jag kan skriva som en normal individ istället för töntkrypterat som här.

Nu ska jag iallafall iväg till La dame noir och träffa tre åld frenns.

det sitter i dig

Vackra vackra Freddie Wadling sjunger obeskrivbart.

raaaaaah

Teh devastating nervositet, I haz it!

häpp

Francoise Hardy har en av de vackraste, uttrycksfullaste röster jag vet, åtminstone på den här sidan Thom Yorke. Igår såg jag Vicky Christina Barcelona men alltså så tradigt intetsägande film. Svinigt snygga skådespelare (framförallt Cruz) men inte så mycket mer. Kul. Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga en söndag som den här.

att åldras 50 år på 3 veckor

Att man mår värdo av att ackumulera negativ stress är en klyscha lika tradig som den om att det är jobbigt innan en terminstenta. Stating the obvious känns så jäbla besvärande. MEN. Yet  har jag något murket behov av att förtydliga vilken vrakspillra av katekolamindamm jag transformerats till de senaste veckorna. Vaknar med en vilopuls värdig Vätternrundan, skakar i händerna, hela tiden med en känsla av att jag är jähähähävligt impopulär just nu. Försöker tala mitt lilla inre retard till rätta och peka på att det bara är två oprofessionella och för närvarande mycket defensiva barnskötare som står för det omdömet. Att begränsa mig så att säga. Träffade nya fröknarna idag och de verkade så vettiga. Kompetenta, erfarna, närvarande och kommunikativa. Verkade på riktigt vilja göra det så bra som möjligt för just rävkorven ifråga, istället för att svassa behagsjukt runt föräldraben och svänga sig med allsköns lögner och påhitt där det passar bara för att ge sken av En Perfekt Verksamhet. En makalös skogsgård, galonkorvar samlandes saker i hinkar all over, hopp om att det faktiskt kanske blir bra snart. Att det blåser över.

Kommer att ha sovit 15 timmar på drygt 3 dygn, allt upphackat i små komponenter givetvis, och detta bidrar på intet sätt till mitt lugn och min tillförsikt. Scener från ett äktenskap höll jag på att skriva men jag menade från en akutmottagning på jourtid blandas med skräckscenarier från ett dagis nära mig till en Hunter S Thompson-inspirerad sörja.

Samtidigt, i en annan del av Köping, pågår den jobbrelaterade hetsen. Vaknar i panik av att ha glömt ladda ifånen, kommer på mig själv med att det ändå inte är någon idé *skär, skär, bara skär* och så vidare. Amen helvetarns. Ikväll tänkte jag bryta mönstret (ljug, jag försökte bara hålla mig vaken medan A nattade muppen), tappade upp ett bad, hårinpackning, ansiktsmask, Kvinnor och äppelträd av fina Moa Martinsson, rött te - jamen hela kalaset. Jag är förvisso ren men längre än så sträckte sig inte effekterna av min imponerande ansträngning. Men bättre ren än skitig som man säger i branschen.

Åh gawd, jag vill bara jobba och sova och träffa lite vänner ett tag nu. Såklart hänga med sorken och allt det där, men alltså ett kungarike för normala arbetstider ett par veckor, ostörd nattsömn och en vardag utan stavmixer två centimeter bakom röven hela tiden.