undervattensljud

Federico Aubele, Thievery Corporation och Calexico nu. Tröttheten som att vara nedsänkt och tyngdlös i ljummen, skummad mjölk. Igår dansade jag förtjust till vad som lät som italiensk klezmer alltmedan det mousserande vinet lockade det redan lockade håret ännu närmare öronsnäckorna. Detta må vara mitt livs allra minsta bagatell men jag älskar att ha kort hår igen. Att bära nacken fri och stolt. Det är så mycket självklarare att sträcka på den vita halsen (med stänk av den gudabenådade Fracas) när inget finns som skymmer. Fyfan vad jag längtar till våren.

obs djupt!

Barnakuten är en inkubator över ett golv som sjuder av människor, kroppsvätskor, RS-, adeno-, rota-,  och calicivirus samt diverse bakterier. Det går åt så jävlarns mycket handsprit att det är helt sjukt. Still not cle-he-hean hör man folk snyfta i undanskymda vrår. Idag har jag handlett kandidater och det är faktiskt riktigt kul även om det känns lite särigt att de ska lära sig av mig och inte en specialist.

I det mårdiska residenset spelar den mer välbyggda av oss bort sin surhet i WoW. Leve copingstrategier (och LAN-partystämning när vi ändå klämmer i med allsång)! Räven såg min presentationsbild (en mård), pekade och sa GIIIIIIIS. Hur, I ask the dear lårds, kan man ta fel på en mård och en gris (oink oink)?

Jag är fast i Joyce Carol Oates tragedi Dödgrävarens dotter, baserad på hennes farmors liv. Förtätad, detaljrik, mörk och förtvivlad är det generella omdömet om de första trehundra sidorna. I helgen stundar 30-årskalas med Moulin Rougefest. How the hell ska jag ekipera mig tänker jag nästan hela tiden. Håller bäckenfogarna för 12,5 cm höga klackar i svart lack? Är jag för gammal för att orka uthärda smärtan av en klassisk snörkorsett, och om inte vad kan jag ha till? Och viktigast av allt, hur ska jag ORKA vara vaken och på galej efter midnatt? Frågor som ansätter de slugaste hjärnor som ni hör. Näpp nu lämnar jag vardagsrummet och LAN-partyhatten behind.

blonde ambition tour

Har arbetat hårt med att kanalisera min fruktlösa yet högst påtagliga vrede mot den uteblivna snöröjningen som är vinterns tema. Att springa kilometervis med arg korv i pulka genom djupsnö och svinhala isspår är tvärtemot vad man kan tro inget uppfriskande sätt att börja dagen. Mina foglossningsremnants till bäckendelar höjde ett varningens finger och omintetgjorde således dagens träningsplaner.

A kom hem med badbomber från Lush i presang så nu jag är såväl nyklippt (käklinjen, inte längre) som grundligt rengjord i skogsdoftande grönt bad i vilket jag läste ut Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi måste prata faktiskt. En bok av typen man inte lägger ifrån sig, med språk som en blogg nästan. Det finns så många bra recensioner skrivna att jag avstår från ytterligare försök, men för all del, jag tyckte jättemycket om den. Boken alltså, karaktärerna är inte helt lätta att ta till sitt hjärta, desto enklare är det att känna med dem.

Bara tre nattjourer kvar på detta vik nu.

små små ord är svåra ord

Vi fick helt oförhappandes rävvakt tre timmar häromkvällen och stack snabbt som vinden iväg till en närliggande biosalong och såg Snabba cash. Meget bra film, (i synnerhet för att vara både svensk och inom kategorin action eller hur man säger), det ska sägas. Idag är dagen för uppryckning; har klipptid bokad och nya skor då de gamla var så trasiga att de tog in snö underifrån. Lårmusklerna sved när jag hojade fram på den sliriga, spåriga, frusna vägen till dagis. Kombinationen spinning och core var så sjukt jobbig att jag gjorde en remake igår. Jag tycker inte om träning som känns mild och bra, pilatespasset kan dra av denna anledning. En uppbygglig och på omvägar positiv form av självdestruktivitet ligger mig varmare om hjärtat. Klarblå himmel, tretton minusgrader och försiktigt strålande sol nu.

Igår träffades mammagruppen på Akkurat, jag debuterade med moules marinières och ett svinstort glas öl som fick mig att känna mig (ännu mer) som en hobbit. I vanlig ordning drabbades jag av en omogen tristess och flöt iväg i tankarna helt. Att kallprata om barn längre än några minuter ger mig instant uppmärksamhetsstörning hur jag än anstränger mig. Det är så sjukt TRÅKIGT med evighetslånga tirader om vad ”de små liven” tar sig till med för tokigheter, och snälla missförstå mig inte här, jag menar inte korta berättelser, roliga anekdoter på rikt eller allvarliga samtalsämnen. Men. Att lyssna på en människa som redogör för exakt alla läten hennes unge utstöter, dagisrutiner och dito kosthållning, eller i detalj hur barnrummen ska inredas är för mig en prövning. Prövningar stärker den svagsinte sägs det ju och det ligger absolut något i det men alltså folks är det så farligt att vingla utanför den snäva, förstoppade konventionen och kommentera något som möjligen – om än långsökt – skulle kunna möta någon form av känsla, åsikt eller gubevars, motstånd? Jag försöker men jag fattar verkligen inte vitsen av att hålla sig till samtalsämnen som ingen rimligen får ut något som helst av, för det verkar faktiskt så.

Läste precis ut Elsie Johanssons Sin Ensamma kropp och hon är så fabulöst skicklig på personporträtt, vardagliga men viktiga detaljer och inre monologer att jag jublar. Woho <– så!

nice try som man säger på silja line

Nu Daft Punks Veridis Quo och röd kyllingcurry med äggnudlar. Räven sover och jag är precis hemkommen från gymmet. Conan har tyvärr inte synts till den senaste tiden, en tyst minut för det tack, och jag har tränat som en sponsrad. Först 30 min spinning express, sedan 30 min core express. Doktoranden som för övrigt är en klok och normal individ, har ju bestritt mina fördomar om att spinning är hell on earth. Emedan 2010 är den lite Större Människans år beslöt jag mig för att omvärdera och prova innan jag hånar och baktalar just spinning. Jamen ni hör ju, en pokal redan här! Har aldrig någonsin svettats så jävelusigt (förlossningen undantaget) och jag övervägde på allvar att skriva ut Bricanyl till mig själv för så här andfådd blir man väl bara av ansträngningsastma. SÅ HÄR DÅLIG KONDITION KAN MAN INTE HA. Närå, jag slet som en hund och orkade iallafall hela passet om än motståndet kanske inte var så tungt som instruktören tänkte sig. Corepasset som följde omedelbart inpå var så jobbigt att jag skrattade. Regel nummer 1: man skrattar inte på gym. Inget är så roligt att det förtjänar ett skratt på ett gym. Likväl hände det, och detta till de legendariska tonerna av MJs Billie Jean. Den dissiga PTn kan dra. Avbokade nästa så kallade coachingtillfälle, ett till sådant och jag kommer aldrig att sluta gråtskrika i duschen över de prudentliga snitten i lilla handleden.

Igår var en sorglig dag. Rävens behandling ställdes in då hon fick sitt livs intensivaste hostattack ögonblicket efter att hon fått på sig den minimala sjukhusrocken. En narkossyrra hörde hostandet och därmed var den planerade sövningen så jävla rökt att det stank i korridoren. Man skulle kunna tro att vi då fick svida om och packa oss hem igen men då tror man fel. Fem timmar senare var de klara med henne. Det är sannerligen inte lätt att hantera detta, det ska lårdarna veta. Mediandurationen om alla prognostiska faktorer fortsätter vara så här bra är fem år. Id est ända upp i skolåldern, som sagt det är inte enkelt. Idag har hon, min ohejdade fasa till trots, fått sitt första systemiska kortison till livs. Detta i en dos som är immunosupprimerande med allt vad det innebär i en livsfarlig värld med såväl två sorters influensa, en miljard andra luftvägsvirus och den above all fruktade vattkoppsinfektionen cirkulerande. Det allra värsta är att inte kunna hjälpa, att känna att allt som görs kanske stjälper henne helt om än det anses vara motiverat av utrednings- eller behandlingsskäl.

coaching – en svinbra idé!

Har svept mitt te och pumpat upp pilatesbollen, ja hej hej Malin Berghagen kan vi bli kompisar, eller förlåt – själssyskon – nu? Det så kallade coachingtillfället med personlig tränare som ingick i gymkortet var en genuin och halsbrytande upplevelse av purifierat nederlag. Demonvågen var hennes allierade och tillsammans spottade de ur sig siffror på hur nära döden jag var. Vågen hävdade att min metabola ålder är 21 år, jag svarade med ett antytt hoppfullt leende; hon bara det här är ju rätt högt och alltså inte så bra. Vågen fortsatte vidare med att mitt bukfett (det inre, osynliga) var 2 på en skala 1-12, woho tänkte jag i smyg, hon ba ja det här var ju inte heller så bra [understrykande höjda ögonbryn]. Vågen stolpade upp min så kallade fettprocent i de respektive kroppsdelarna varpå pt:n fortsatte ringa min undergång och död; alltmedan min hjärna spelade upp scenen jag såg i julas på tv då Anna Anka stolt kungjorde att hennes fettprocent var 10% under det att Anna Skipper dömde ut henne som ett evolutionärt felslut. Jamen ni hör ju. Så sjukt opeppande att jag ville tradera bort mitt gymkort och istället hoppa hopprep i min murkna ensamhet istället för att utsätta världen för min kärnkraftolycka till uppenbarelse. Pt:n avslutade med att visa mig några coreövningar men innan jag ens hann ned på knä för att försöka själv himlade hon med ögonen och stönade att det ju är lååång väg kvar, och det kommer bli svårt, och så vidare.

Hon var så dissig, antagligen med all rätt enligt hennes ideal och logik, men herregud så usel jag kände mig när jag smet därifrån kämpandes mot känslan att smälla igen gymdörren och skrika men draaaaa, jag kommer allri tibaks HÖRURE, åruRÖRMIGFÖFANTE!

man ba menååååååååååh

Alltså ursäkta alla välmenande men finns det någon där ute som kan läsa mail som innehåller begrepp som hejsvejs, smaskens, våra små älsklingar/hjärtegull/solstrålar (=barn), babbla på, crazy, toppenkul, njuta i fulla drag och så vidare utan att få skämsspasmer? Eller är det bara jag som fastnat på högstadiet? Så är det sannolikt. Men ändå.

en självupptagens hopp om bot och bättring

Jag läser Isobel Hadley-Kamptz, Linna Johansson, Julia Skott, Elin Grelsson et c och skäms som en hund för att jag hasar runt i personligt elände på min blogg ad infinitum, istället för att skriva om en större sfär, om samhället, om världen. Feminism, litteratur, rättvisefrågor, individens rätt till integritet, sjukvårdspolitik, litteratur, generaliseringar och samtidskultur. Jag vet att jag kan, däremot vet jag inte hur jag ska få energin till att slita mig upp ur mitt miserabla mikrokosmos – hur kärt det än är mig trots allt.

jag krossar fönstret tar mig in i ditt rum

Jag har äntligen sett Hästmannen som nu finns på SVT Play och är helt stunned, inte kanske som en normalempatisk individ skulle vara av Stig-Anders rena och ärliga sätt att leva i SAMKLANG MED NATUREN, utan av filmens makalösa fotografi - vilket monument! Därutöver är filmen en mycket fin skildring av en egenartad man. Tyvärr förstår jag inte ens en fjärdedel av hans småländska rotmos. Berövad på nedärvd visdom är jag därmed, buhu för att konkludera.

Placeringen på mottagningen är till ända. Till min ohöljda förvåning blev jag avtackad med kramar, lovord, anekdoter om patienter som (oslugt nog kan man tycka) ringt och tjatat sig till en tid till just mig istället för de erfarna specialister som jobbar där för jämnan, presanger*, löfte från cheföverläkaren om goda referenser samt ett jobberbjudande från gästande vårdcentral. Så himla rart.

Snart till söder för ett par drinkar med glammiga T. Mitt kraftdjur idag är Freddie Mercury. Kunde han bombastiskt drabba hela världen med djup och innerlig beundran i det att han framförde Show must go on, döende av AIDS (jag föreställer mig detta, snälla knowers of the world, twittra med Strage istället för att bråka om kronologi här) kan jag tamefan bjuda på lite saltvattenspray, mascara, Narciso Rodriguez oöverträffade For her och beställa en drinkjävel med stil.

* En vävd liten linneduk med frukter samt ett chocklila konformat handstöpt ljus, haha teh stilkrock till vårt hem!

desillusionism

Min lilla flicka har tre inflammerade leder, inte två som nyss. Båda benen drabbade och hur oerhört grymt är inte det mot en kropp som lärde sig gå för bara ett halvår sedan? Väntar fortfarande på behandling om en vecka. Inte i närheten av botande men förhoppningsvis lindrande. Det är så svart och klibbigt här. Jag famlar efter händer, vilka som helst, bara de inte drar sig undan mina kallsvettiga, darrande. Vacklar mellan den vidriga barnreumaboken och att gråta ensam och patetiskt hopkrupen. Mitt enda försvar är att jag åtminstone är konstruktivare dagtid. For what it’s worth och allt det där.

jag fattar inte

• Folk som startar (och för all del deltar i) forumtrådar i stil med Vi som älskar Polarn & Pyret!
• Lårhöga stövlar, framförallt med snörning
• Film på tv (15 min film, 6 min reklam ad infinitum)
• Deckare i bokform
• Manikyr och pedikyr på salååång
• Hip hop och r’n'b
• Att bevittna lagsport 
• Att betala för att bevittna lagsport
• Rödvin
• Folk som går på spinning för att det är kul (och inte ljuger)
• Genuint glada och förnöjda människor
• Studentspex, revy och annan buskishumor
• Att röka bland folk
• Hur man orkar after work

nere med kidsen

Jo försökte ju skriva föregående inlägg från min iphone men när jag tryckte på save försvann allt. Teh hatred. Vad mer måste man göra, frågar jag en ignorant värld, än att ladda ned WordPress 2 i appstore? Gawd jag tror jag ska somna för natten till mitt soundtrack Kompis det går bra nu. Inatt drömde jag förresten för första gången att jag avled. Ja, dog. Utökat t o m då mamma följde mitt exempel i samma bilkrasch. Imorgon är det tamefan jag som går till gymmet, har jag tur* är Conan där och kan visa mig grymma moves som tar mig utanför den för närvarande ganska sjaskiga verkligheten.

MEN. Allt är inte nödår och missväxt. Jag har varit på tiaaaatr, förstår ni. I excellent sällskap med föregående middag på Shogun och efterföljande varm chokelaaa på förtjusande mysigt fjortiscafé. Det var så länge sedan jag drack choklad att jag helt missat att man numera serverar brunheten i högt glas med vispgrädde och minimashmallows. Gudars, det var länge sedan jag gick ut gymnasiet, det hör ju jag!

* HAHA!

jamen sådärja

Under dagens elva timmar på sjukhus genomgick räven multipla trauman varje normalempatisk individ vill bespara samtliga 1,5-åringar. Det enda som är värre än en egen snedtripp är att hålla fast sin ångestskrikande, medvetandesänkta, smärtpåverkade, svårt takykarda korv vars rygg spänts bakåt i krampaktig båge. En hel gudförbannad timme i det skicket på uppvaket innan de förbarmade sig och gav henne knark. Nå, diagnosspannet har snävats ned till oligoartriternas förlovade land och sjukhusfestligheterna slutar inte här. Nu planeras ytterligare en fruktad nålsättning, ännu en narkos från helvetet med påföljande intraartikulära kortisoninjektioner. SOM VI LÄNGTAR. Och så försöker de alltid med klistermärken som muta. Då ögonen rullats bakåt som hos en livrädd häst, svetten klibbar på vällingmagen och skriket aldrig tystnar för inandning skulle man (om man är kritiskt lagd) kunna tro att ett Långbenklistermärke inte skyler över och räddar dagen. Fy jävla helvete vilken hordag om ni ursäktar.

Skyddad: förr eller senare korsar man sina spår

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

kontrastrikedomen mina vänner

Igår sa en patients mamma till sonen ifråga att sitt stilla nu och lyssna på vad tanten säger. Tanten (alltså jag) som med ens såg så obekväm ut att min patient helt kom av sig i sin pratkaskad. En utomkroppslig, högst obehaglig upplevelse för att summera.

Idag gissade en av sekreterarna min ålder efter att ha förundrats över att jag hunnit med såväl ett flertal jobb, många år på universitet, examen och barn. Hon bara amen hmm men du är nog äldre än jag tror ändå eftersom du ju pluggat klart och har barn på dagis och sådär så jag gissar på 24.

moviemård

Jag har fått tre biocheckar från djåbet i jul. Precious är ju gjuten men det är ju blott en film, än är jag inte där att man ser om filmer. Det räcker med Krtek och Pingu i den kategorin. A frågar om jag vill se Avatar men alltså smart people of the world, går det inget vettigare på bio? På två år har jag varit på bio en enda gång, den enda kvällen vi haft barnvakt för övrigt, och jag minns tamefan inte vad vi såg. Minns mest bussfärden dit och hem. Att inte sitta bredvid en främling eller vid barnvagnsplatsen. Och jag minns vad barnvakten såg (True Blood, första säsongen, teh envy att ha den osedd).

Imorgon nytt läkarbesök med den halta sorken som knappt kan gå utan maxdos Brufen. Får hon sitt knark däremot är hon partyglad som en svennebanan på baltic-kryssning. Finns inte så mycket att säga mer än en massa emo-crap och katastroftänk och det är ju inte vidare konstruktivt varför det lämnas därhän som det heter.  Försöker istället gräva ned mig i Per Anders Fogelströms biografi över sina föräldrar och Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit, när jag inte tittar på tapeter. Vad heter det förresten när man fönstershoppar fast på nätet? Säg inte webbfönstershopping, då måste jag oundvikligen hunt you down och makulera ditt DATAkörkort som en Sarkozy i ohelig allians med Arbetsförmedlingen.

touching from a distance

Det snöar oavbrutet, termometern på femton under noll och för ett ögonblick ter sig Ian Curtis inte det minsta obegriplig. En dominant, stingslig hund försöker demonstrativt lägga sig över mitt knä för fjärde gången ikväll. Jag tycker inte ens om hundar. Hela veckan har jag roddat som en sponsrad för att träffa alla som så kräver. Parerat pikar om min överklasstillvaro (??) i storstan, om rävens fetma (sina nitton månader till trots har hon ännu inte nått tio kilo), om att jag inte hör av mig tillräckligt ofta vilket är ett bevis så vattentätt som ett axiom på min grundmurade elitism och har alls inte att göra med att vi ju aldrig haft något att säga varandra. Från en söndersupen frontallob jag har den tvivelaktiga nåden att dela DNA med, tar sarkastiska martyrmonologer form och till och med då tar jag åt mig. Ett diffust, generellt dåligt samvete i exakt alla riktningar är den nya lusekoftan, kom ihåg var ni läste det först. Två snabba koppar te med fina I och J på var sitt håll var genuint helande för en i det närmaste raserad trasmård.

I julklapp har jag fått mozartkulor, hjortronlikör, te, tjocksockar och en köksradio. Ja, jag är nittio år och glamourös för min ålder som ni förstår. Mitt bästa skönhetstips är Helosan, gör underverk för nariga händer. Häpp. Och nej jag är inte otacksam, presenterna är fina och vänligt menade. De säger bara något, tänker jag, om vilken roll jag har. Om sanningen ska fram, och det ska den ju har vi lärt oss, fick jag även fick schampo och balsam från Aussie, och två träningströjor.

Om man får önska sig något eget av 2010 står lovebombing som första och enda punkt på min lista. Här tvinnar den konsekvensanalytiskt lagda sina mustascher och skrockar att mjoho man ska ju förtjäna det också, men önskelistor har inga krav på logik och överensstämmelse så fakjå, skrivet är skrivet. Jag önskar mig kärlek, uppskattning och bekräftelse. Inget mer. Mitt kraftdjur är starvin Marvin om ni minns honom. Min självbild en förbrukad wettextrasa, och det förstår ju vem som helst att någon framgångssaga har vi inte att göra med här.

Räven, tomteblosset i strömavbrottet, säger två nya ord varje dag och förtjusas oändligt över sina gränslösa talanger. Att hon sedan ett par dagar kan säga sitt namn med ett M som prefix är något hon är mäkta stolt över. Hennes första mening ”de e MIN mamma” snörper åt min diafragma till en LP-skål av finhet.

bodygolvet* – snart är jag tillbaka

 Tangerade det paranormala nyss på gymmet till Black Sabbath efter att ha pulsat genom djupsnö för att komma dit. Svårt värt! Fjärde advent och det lättar.

*EBM för er med vad säger man, heh, KONVENTIONELLARE taste in mjusik

mindfulness kan dra

Sjätte vardagen i rad på sykehys, nu på ett  ännu längre hemifrån. Fint var iallafall att vi fick titta på Krtek i det mörka ultraljudsrummet. Räven låg blickstilla, som en skrämd harpalt fast inte rädd utan fokuserad på der kleine Maulwurf. Timmar senare fick hon äntligen sova, inlindad i miljarder lager fleece, alltmedan den arma modern sladdade och sprang med lilla cityvagnen genom snöinfernot för att hinna hälsa på på dagis innan alla barn gick hem. Så jävla ledsamt men ändå så vackert att se henne fnissa åt fröknarna när de sa att de saknat henne, halta runt i en hängiven korvdans till julmusiken, jämföra sin plåsterförsedda hand med de andra barnens händer och beordra mig att omedelbart avlägsna plåsterhelvetet, ANNARS! För första gången någonsin vrålade hon NAAAAEEEEEEJ när jag bar henne till kapprummet för att gå hem. A giant leap osv.

Förresten, med posten igår kom ett litet paket adresserat räven. Det var från Hässelbys tjewsigaste snärta och innehöll en tomte, en plastkalv, en minichokladkaka och ett tomtekort. En sjukpresang! Hon älskar kalven och tomten, men A – FELÅT, hon har doppat kortet i vatten så all text försvann.

Nu: monsterdos (jag menar det!) Cefadroxil med planerad behandlingstid en jävla månad, och kontinuerligt Ibuprofen i högdos. Fortfarande ingen diagnos, yet ett mindre smärtpåverkat djur. Och jag använder alla mina tjugonio usla levnadsårs samlade visdom till att intala mig att det är okej, att det är hanterligt just nu, att katastroferna inte blir färre eller mildare om jag hyperventilerar dygnet runt av ångest. Läser Älskling, Pia Hintzes tredje bok och hon är så sjukt bra, jag skrattar ofta högt (fast lite bittert) åt hennes formuleringar.

julmiraklet

Att en halv förpackning hårfärg kan förbättra ett liv med så många procentenheter. Ofattbart!