gnäll

Alla sjunker undan, ned i den slemmiga gröt man kallar novemberhimlen. Rastlösheten, infektionerna och ledsenheten krälar över folk, det är så sjukt egentligen hur hela omgivningen simultant kastas in i en metamorfos från helvetet. Jag har sytt min första goddamn julgardin, jamen ni hör ju på vilken nivå detta hamnar, och A handlar i detta nu en miljard bakingredienser till mina planerade kakor, praliner, tryfflar och knäcksorter. Inte för att jag gärna äter dylikt själv, så här års smakar i stort sett allt äckligt eller i bästa fall smaklöst, men jag tycker om doften och att bjuda vänner på hembakat, hemkokt och hemgjort. Mina fiktiva Mollganripoffs till vänner, kanske borde tilläggas emedan känslan av skeppsbruten ensamhet är allenarådande vintereländet igenom.

Idag bar jag höstkappan jag köpte i Rom och fick två helt otippade uppskattande kommentarer avseende den och blev nästan snorigt, efterhängset, grinande tacksam. Jag har fått tre eller fyra utseendekomplimanger sedan räven föddes. Jaja, i-landsmongo et al has entered the building, men vadå, hur jävla sad är inte det egentligen? Svar: meget.

silverfiskar och tomrum

Gentle touchs oefterlikneliga Memories, ett stråk av Durances doftljus Myrrhe som är det enda jag genuint tyckt om, och en enveten eftersmak av vitlök. Läste häromdagen ut Silverfisken av Sofia Rapp Johansson; lyrik helt utan välvilja och förbarmande om de överjävligaste grymheter ett barn kan uthärda, och jag satt på bussen och grät över uppslagen. Dylika scener har jag inte ställt till med sedan jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden och relaterade. Vidare därefter till Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July, det är en novellsamling jag inte kommer minnas en mening från om, säg tre veckor. Ganska lustiga formuleringar, småbisarra karaktärer och helt intetsägande i sin helhet. Men det finns en  mening även med helt poänglös prosa – sedan jag lärde mig litterärt växelbruk, att varva de mest gripande, ångestgenererande böckerna med de spegelblanka bokversionerna av hissmusik, mår jag oerhört mycket bättre än då jag huvudlöst dök mellan avgrundsdjupen utan uppehåll eller ens andrum. Jag minns lättnaden då jag, flera år efter alla andra, läste Bridget Jones dagbok och uppriktigt fnissade. FNISSADE. Åt handlingen i en bok. Jamen ni hör ju.

I give you: uppåtvända handflator

Läser bloggar ad infinitum. Bloggposter om macarons som jag velat smaka i två år men inte orkat komma mig för, om sjukt många skönhetsprodukter jag aldrig kommer prova, om barnskor, om tapeter, om saker man kan köpa kort sagt. Det slår mig att jag verkligen saknar tiden då Sigge Eklund bloggade, då Isobel Hadley-Kamptz skrev om litteratur - ja själv skrev skönlitterärt. i sin blogg. Jag önskar mig en litterär salong i bloggosfären, en med östeuropeiska spetsgardiner, en med darjeelingte ständigt påfylld samovar, vinröda brokadtofflor och otrolig bredd på verken som diskuteras.

Inte för att låta påskina att jag är ett spår bättre själv men jag har blivit så trött på att läsa om saker, om produkter, om prylar som måste köpas som betade man av en simpel checklista. Jag orkar fan inte läsa mer om allt jag inte äger, allt jag inte provat, allt jag inte fattat. Känslan jag har liknar den när man krigat sig genom en roman av Elfriede Jelinek, eller för all del precis skrivit högskoleprovet. Överkörd, dränkt, nöjd på ett mättat sätt men framförallt helt jävla utmattad. Jag är beredd att erkänna mig besegrad, ändra headern till Lindexloser på öppen gata, bara jag slipper mer.

Snälla fina bloggare of the world, skriv mer om misslyckade surdegar, om att det aldrig fallit er in att inte kunna tvätta i gemensam tvättstuga, om hur gudförbannat less man blir på August Strindbergs tradiga storhetsvansinne när man tragglar sig genom Inferno, om att vara svinnöjd med sina begagnade Billyhyllor med slitna pocketryggar, om nötta och söndertummade tonårsminnen som fortfarande i all hemlighet betyder the world, om diskbänksbråk och det fina i att få besök och hälsa på hemma hos folk. Jag lovar att försöka själv.

Tanita Tikarams Twist in my sobriety - åren gör knappt någon skillnad. Hon har den sexigaste röst jag hört. Någonsin. Och är så sanslöst jävla vacker att det fräter i ögonen. Jag var länge förälskad i henne, innerligt och med en melankolisk distans som bäst uttrycks av Francoise Sagan i Bonjour tristesse. Fortfarande står min bild av Tanita Tikaram för så mycket jag drömmer om att vara, känna och ha.

tecknad korv

Jag och räv såg Pingu goes fishing, Teletubbies theme song och sedan Krtek and the snowman istället för att läsa saga. Krtek är så fin att jag går sönder men hur tänkte Tysklands samlade folksjäl när Krtek döptes om till der kleine Maulwurf?

”Maulwurf”

Tyska är ett fantastiskt vackert och besjälat språk med så många olika sje-ljud att det närmar sig ryskans legendariskt snärjiga konsonantrikedom, men någonstans får man dra en gräns. Maulwurf låter som en svälld köttkorv med sprucket skinn. Ett skinn gjort av illa rengjord tunntarm.

svinis

Nu är förresten samtliga humana individer i det mårdiska residenset impregnerade mot det haussade svinet. Korven bara med första dosen av två men ändock. Bara rotavirus, norovirus, säsongsinfluensa, en miljard förkylningsvirus, springmask, hårlöss, impetigo, streptokocktonsilliter, otiter och konjunktiviter att se upp med i vinter. Sa jag att jag drömde om springmaskar och gnetter inatt. Fy jävla fan så obehagligt parasiter är egentligen. Som trogna läsare vet har jag en osund fixering vid tanken på Loa Loa-infektion. Med jämna mellanrum drömmer jag med fasa att åh nej jag har fått Loa Loa, mitt liv är slut! Nu kan jag addera springmask. Och för all del spolmask – de är far more vidriga.

brunt in my veins

Fick en lätt ångestattack på jobbet. Funderade febrilt över vad i hell den utlösande faktorn kunde vara då detta är en helt normal vanlig dag. Mörkt, pissregnigt havregrynsgrötväder, stresshojning till dagis för att lämna gråtande räv imorse, i vanlig ordning känna att jag kan tamefan ingenting i oroväckande många patientmöten, halväcklig micrad lunchlåda, otvättat uppsatt hår, fel storlek på landstingspyjamasen men inte så farligt. Till slut stod klarheten skriven i blodskrift över den grå substansen som smetats över novemberhimlen: jag hade druckit en kopp bryggkaffe. En halv. Koffein är i exakt alla avseenden en usel drog. En gång hade jag en patient som moffat i sig trettio-fyrtio koffeintabletter. ”För att se hur pigg man blir”. Slugt. Givetvis mådde han som en räv med terminal rabies. För att ge er ett perspektiv tog jag en gång två (2) koffeintabletter på fastande mage och svimmade sedermera. Jag skulle aldrig platsa i ett lärarrum, det hör ju jag.

the sky is broken

Vår lägenhet är den enda julpyntade i området. Traditioner framför allt som vi brukar säga i vår helt igenom heterosexuella familj, ordnung muss sein, vi åker till söderhallarna för att visa vår öppna, mångkulturella tolerans, det är så vulgärt att prata om pengar, visst är det väl ändå skönt att kunna uttala allas namn på dagis, men vad säger du bor ni i lägenhet jag visste inte ens att det fanns lägenhetshus här. Och så vidare. Det finns mycket att kritisera och ta avstånd från i alltför konforma områden, så även detta. Tidigare var det enkelt att bara bo någonstans och selektera bort det jag inte ville befatta mig med. Det är svårare nu, givetvis, när den minstas hela värld kommer rotera just runt denna geografiska punkt. Men det är så förtvivlat vackert här; nu när alla miljarder ekar står kala och spöklikt trassliga mot natthimlen ser man havet från fönstren. Skogen högrest och mörk. Vidsträckt.

Jag bodde tidigare invid Västerbron och varje gång jag befann mig på just den bron och tittade ut över inloppet var det som att flyga in i en luftgrop. En hisnande, sugande känsla i baschakrat, lycka och förundran, kanske man skulle säga om man är James Redfield och drömmer om att en gång få ligga med Paulo Coelho under Saharas iskalla himmel. Nå, nu tillhör inte jag den kategorin hoppas jag att alla känner och vet, ändock finns platser som betyder allt enbart för sin skönhets skull. Vi gick längs strandkanten tidigare ikväll, vidsträckt skog helt svart ovanför vattenspegeln, svagt upplysta bryggor och en försiktigt monoton rörelse bröt ytans symmetri men nästan ljudlöst. Bedövande vackert. Minimalt duggregn, att duscha i atomer, så en liten galonbeklädd hand i min varma.

navelchock

Korven har hittat sin navel till sin ohejdade förtjusning. Varje gång jag visar henne (kalasmagen är för rund för att hon ska kunna se den utan assistans eller spegel) skrattar hon så tårarna rinner. Så sjukt jävla roligt.

rear ut min själ – inte mycket kvar att kränga

Repeatlyssnar på kungliga Bad romance av Lady Gaga, Secret services Oh Susie och givetvis den oefterlikneliga The sun always shines on tv av a-ha; impregnerar min nya Tigerväska och sjunger högt i badrummet medan jag sminkar mig mindre än jag vill. Lunch på stan med finaste M snart, därefter kvällsjour hence det påtvingat modesta yttre. Jordens förfestkänsla och det gör mig så sjukt lycklig, snälla påpeka inte vilken lurad loser jag är givet mina tidigare nämnda förpliktelser ikväll – jag vill gärna leva i fluffig förnekelse, bara ett spår sämre än det äkta scenariot, ännu en stund. Om någon hågad individ skulle vilja dansa på lokal sent ikväll eller nästa helg så hör för all del av dig, jag är mycket lättfotad nowadays om det kan vara ett plus heh.

we have a winner

Planen var att på ett fåtal dyrbara rävlösa timmar avverka så mycket som möjligt av årets julklappsshåbing. Jag köpte: sushi*, julpynt från Iittala samt en snordyr väska. Till mig.

* Note to self: Luncha aldrig i eller i omedelbar anslutning till NK med lekparkskläder, nattjoursfrisyr komplett med drygt två månaders utväxt, osminkad, förkyld och malignt trött. Man blir så jävla ledsen.

Skyddad: apkontakt

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

ammagad it’s airborn

Detta gudförbannade regn, ond bråd död och sju svåra år så energimördande. Akuten är ett kokande, skrikande, högfebrilt hav av influensabarn, golvet fullt av kräk, luften så mättad av droppsmitta att alla små handspritflaskor i fickformat borde vråla HA HA HA HA varje gång de plockas upp ur lilla hand-/skötväskan. Håll er långt därifrån om ni kan säger jag, äger ni tillstymmelse till självbevarelsedrift.

Jag fick brev idag från AT-sykehyset med schema och anställningsavtal. De tänkte snuva mig på den lusiga tarifflöneökning jag trots allt har rätt till due to avtjänade månader i tjänst efter examen. På måndag är det jag som höjer ett varningens finger telefonledes, icke desto mindre. Julefreden har ännu inte lägrat sig över det mårdiska residenset således, trots att jag tjuvspelar O helga natt och Ave Maria då ingen som har fler än sju tänder kan höra. Efter helgen ska julkartongen hämtas upp ur gruvhålet, åh vad jag längtar. Vill köpa julklappar på nätet, Linda Skugge gör ju alltid så men vilka webshopar är bra för slikt? Kan ju bara butiker som säljer barnkläder och böcker. Jag har inte tid känner jag att utöver dagislämning och hundrajagvetinteenshurmycketövertidjagjobbarprocents tjänstgöring bränna ytterligare timmar av rävens vakna tid på irl-shåbing. Hence återstår ljuvlig näthandel på korvars sovtid –> Alla vann.

jomen och bilen går bra

Min nya mottagningsplacering blir nog värdare än jag trodde. Eget rum. (Detta borde förvisso ha en tillräcklig impact för att lämna resten av skrivfältet tomt, men varför begränsa sig som de maniska brukar skoja). Egen tidbokning som jag delvis styr över själv. Tid för såväl instudering som handledning. Not happened in a long time, OM VI SÄGER SÅ.

Till och från jobbet läser jag Mosippan av Elsie Johansson och jag älskar hur hon skriver. De dialektala uttrycken. Småorden. Efter att efter en mycket lång paus till sist läst ut Daniel Sjölins Världens sista roman som är ett monument av äckel, självförakt, högfärd, hopplöshet och en vrålande obearbetad sorg är Mosippan som ett varmt, nystädat kök med tekanna och nybakt bröd på bordet. Som en schlager, för att relatera till Per Hagmans för övrigt jävligt jobbiga och likaledes äcklade elitindieperspektiv. Just i detta nu förnam jag en svår längtan efter nyrostad bagel med färskost och björnbärsmarmelad. Jahaja, tänker vän av ordning, på så vis. Mhm.

Skyddad: spel för galleriet

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

distansens heliga ko

Och åh vad jag känner igen mig i detta. Att inte våga prata med sina vänner om något som kan kännas ledsamt, obekvämt eller på något sätt besvärande. Det är som den professionella rollen adapterats till samtlig vaken tid. Jag blir ledsen och faktiskt lite sårad varje gång en vän inte vill belasta mig med ”sitt whinande”. Och jag saknar att våga ringa folk och bara buhu vet du hur jävla jobbigt mitt liv ääähäähäär.

hey baberiba

Alltså vissa jävla dagar. En översvallande känsla av äckel, hopplöshet och pur motvilja. När resten av världen kan dra och inte ens rävens fina, hett eftertraktade kramar når riktigt ända in, allt smakar avgaser och det känns som om varje uselt andetag jag drar gör mig till åtlöje. Impulsen att  gå och lägga mig då allt ändå saknar mening strider mot upplevelsen att vara jordens mest tragiska existens om jag lökar bort mina få lediga timmar i sängen. En komatös sjöelefant som sniffat för mycket thinner. Cash viskar med bruten hjärtslitande stämma att att heros often fail och jag slits sönder inifrån av all denna jävelskap och allt överskuggande tomhet.

Ett citat som på ett fint sätt formulerar det existensiella äcklet är Teratologens morfars ”Ja hata allt… Allt ja känn till å allt som finns, allt ja drömt om å allt som skulle kunna ha vare… Å resten förakta ja…”

Skyddad: gränsen till det oåterkalleliga

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

wishlist

• Boken Skriet från kärnfamiljen av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén
• Sushi från Ki-Mama
• Ny laptop, varför inte mitt livs första mac
• Cykelservice för min arma Sjösala räser
• Och mest av allt önskar jag mig barnvakt i ett dygn så jag kan åka till Hasseludden Yasuragi med A där jag ska proppa tjockkinderna fulla av nötter från frukostbuffén, bada till förbannelse, sova till minst nio, uppleva tystnad once again.

ptsd

Idag har jag trotsat en av mina största fasor. Jag har kört bil med A och räv inuti till IKEA. Motorvägar, filbyten från helvetet, rondeller, rabiata bilister som kör om en meter innan avfarten, hela tiden 20 över hastighetsgränsen. Ja skratta ni. Har blivit så sinnessjukt rädd för bilolyckor med åren, efter räven föddes har jag inte ens vågat köra bil med henne i. Om sanningen ska fram, och det ska den ju har vi lärt oss, har jag bara kört en enda gång de senaste två åren, då mol allena i bilen på en skogsväg i Jämtland. Jamen ni hör ju. Stockholms bilförare ger mig ren primalångest. Att jag dessutom inte hittar någonstans bilvägen gör allt helt ohanterligt. Det enda som gjorde att jag klarade mitt mission idag var A som lugnare än någon annan jag känner baksätesdirigerade mig i varenda filbyte och korsning, berättade hur man får igång vindrutetorkarna et c.

Det är en stor issue det här. Jag har haft körkort i tio år, är en rätt duktig bilförare, har t o m kört spårvagn for a living, men jag lamslås av panik inför att köra i den här eländiga staden. KBT känns lite dyrt för något liknande så jag får helt enkelt nalkas problemet den hårda vägen. Lasta det finaste jag har och ba köra. Fy jävla fan.

igår

De spelade Sarah av Mauro Scocco. På ett dansgolv. TILL MIG*. Lovi lovi, jubel och klang! Bästa katten provade drinkar med mig på Vampire Lounge där det kvällen till ära bara spelades 50-talsrock. Vi jämförde tantstatus. Jag sa att jag diskuterar romaner av Elsie Johansson med min svärmormor och vi tycker lika mycket om dem, i synnerhet personporträtten. Jaha men jag har pelargoner och bakar småkakor kontrade hon torrt. Men jag vet ju att jag får mina orkidéer att blomma igen och – detta är känsligt kära vänner – fånförsäljarbryvdar hävdar in my face att androidmobiler skulle vara för avancerade för mig. Buhu, still not clean som man säger i Hollywood.

Vi gick hur som helst vidare till Debaser, tappade halva sällskapet på vägen i vanlig ordning. Där var det ungefär lika tråkigt som jag minns det men mitt sällskap var iallafall fint och roligt, och det var där miraklet på dansgolvet inträffade. H bestämde sig för att byta prioriteringar, skaffa nya värderingar i livet, fokusera på något annat än att ligga. Heh, nickade jag med uppmuntrande höjda ögonbryn och låtsades med föga framgång förstå hans dilemma. För att lätta upp stämningen ledde jag in samtalet på von Triers Antichrist. Det visade sig att ingen annan sett den.  Behöver jag säga att jag var konversationens dronning (ljug)?

Ett inte så litet hugg i mellangärdet då A hälsade mig med ett spefullt jaha så du har fått ledigt ikväll? Inte syftande på mina miljarders helgjourer utan på att jag förökat mig och därmed borde ha lämnat scenen för gott. Slut som artist. Jag kände mig ungefär lika lyckad som Alphaville på sin sista spelning tjugo år efter storhetstiden, vilken tog plats på en finlandsfärja. Sångaren med kanske fyrtio kg övervikt, batikskjorta och baktakt. All tid jag ägnat åt att intala mig själv att jag visst kan tas för en normal indvid, inte bara en heltidsarbetande mamma med sömnbristrynkor runt ögonen och omoderna kläder bara försvann. Poff.

* naturligtvis visste ingen dj i världen om min blotta existens men i min värld finns ju bara jaaaaaag hence efterhandsdedikationen